Dagen jag dog lilla jobbdöden

Foto: Jonas Norén

Jag sitter i ett litet konferensrum på bolagets danska kontor. Vi sitter tätt som sillar. Eriks kroppsdoft har sakta transformerats under dagen. Syret är snålt. De andra är trötta.
Jag är förväntansfull.

Det har pågått omorganisation på bolaget under en längre tid. Eftersom jag satt i ledningsgruppen så är jag en av de få i rummet som vet vad som väntar. För min del ska jag gå från en lokal till en nationell roll. Äntligen ska jag få lön för all möda jag lagt ned de senaste 7 åren. Äntligen. Nu kommer organisationsbilden på skärmen. Men jag hittar inte mitt namn.Nu börjar jag förstå vad en av cheferna försökte säga mig under fikapausen precis innan.
En enkel sista minuten-ändring i presentationen.
Jag var inte med. Plötsligt var det som om jag inte längre fanns.

Jag hade dag för dag och år för år outsourcat mitt värde och gett bort ledarskapet av mitt (yrkes)liv. När jobbidentiteten blir ens enda identitet riskerar man att, så att säga, dö på jobbet.

Nuförtiden är jag personlig tränare i yrkeslivet, facilitator, organisationsvetare, hundägare och egenföretagare.

Men jag identifierar mig bara som mig. Caroline.