Hur jag blev personlig tränare i yrkeslivet

Foto: Jonas Norén

När jag skiftade från det personliga mottot ”jag måste vara bäst” till "jag lär mig hela tiden" blev det så oändligt mycket lättare att vara jag. Äntligen. Vid 43 års ålder.

Istället för borra ner mig i mina brister kunde jag börja vara nyfiken på mina förmågor. Hur kunde jag använda mina styrkor på ett gynnsamt sätt för mig och för andra? Hur kunde jag använda mina erfarenheter? Och vad ville jag bidra med i mitt yrkesliv?

När jag väl ställde de "rätta" frågorna kom svaren rätt snabbt:
Jag ville använda mina erfarenheter av att vara en självtvivlande högpresterare och en ambitiös mellanchef. Jag ville vara till hjälp för andra att skapa ett meningsfullt yrkesliv och för organisationer att ta tillvara på medarbetarnas fulla kapacitet.

Jag skulle bli en personlig tränare i yrkeslivet.

- Någon som stärker dig, supportar och lotsar dig fram till ett yrkesliv som du medvetet skapar.

- Någon som inspirerar dig att att växa, som pushar dig till nästa steg och samtidigt ser till att du alltid värnar om dig själv.

- Någon som ser de talanger och styrkor som du själv inte ser, ännu.

- Någon som är kunnig i den organisatoriska verkligheten och kan hjälpa dig att navigera i den på bästa sätt.

- Någon som på organisationens uppdrag hjälper medarbetaren till ett långsiktigt medvetet medarbetarskap.

- Någon som kan ge organisationen initierad och objektiv input hur medarbetarnas kapacitet kan tas tillvara på genom smart organisering.

Efter studier i bl.a. organisationsteori, kompetensförsörjning och coaching blev denna vision till verklighet. En verklighet som idag ger mig mening till vardags. För mig står en känsla av meningsfullhet i yrkeslivet på ett stadigt fundament av självinsikt, självmedkänsla och att förbli nyfiken.